Parker och grönområden

Många av parkerna i Trelleborg kom till under industrialismen. Vid 1800-talets slut förstod man att rök, sot och damm gjorde befolkningen sjuk och att det var ohälsosamt att bo tätt inpå fabriker och verkstäder.

Som de flesta andra städer fick Trelleborg sin stadspark och Arbetarrörelsens Folkets park under denna tid. Det var formella anläggningar med sociala och politiska motiv, som även skulle främja folkhälsan genom friskare luft och bjuda medborgarna att vistas ute mer. Vid denna tid var det inte angeläget med stora ytor för aktiviteter. Stadsparkerna skulle främst vara mötesplatser med syftet att man skulle se och synas. Folket park var en social och politisk arena. Först i början på 1900-talet började man ta med grönytor redan i planeringsstadiet av städerna.

Förebilder från Frankrike och Tyskland gjorde att det ordnades längre promenadstråk i boulevarder och esplanader. I Trelleborg har vi sådana vid St:a Gertrudsväg som sedan för oss upp till Frans Malmrosgatan. Stråket når sitt slut med entrén till Östervångsparken.

Ljus och luft

Många av Trelleborgs parker och grönområden har tillkommit under 1930-talet, då inflyttningen till staden var stor på grund av industriernas expansion. Det som kännetecknar dessa grönområden är funktionalism. Förutom att vara lättillgängliga, skulle grönytorna inbjuda till lek och utevistelse samt vara ljusa till sin karaktär. Detta gäller för många parkanläggningar skapade från 1930-talet och fram genom 1940 och -50 talen. Syftet var att kompensera boende som inte hade tillgång till egen trädgård. Parkerna präglas av stora ytor och höga volymer, ofta planterade i grupper eller dungar med praktiskt växtmaterial som poppel och pil. Växtligheten är skapad i olika former och med olika utseende som ibland kan liknas vid fontäner eller vattenfall. Eftersom dessa parker skulle vara ljusa och luftiga med stora insläpp av solljus, användes även växter som björk och tall med inblandning av parksyrén för blomningen i försommartid. Detta förfarande har varit gängse fram till miljonprogrammets grönområden som oftast kännetecknas av planteringar i raka bestånd.

Idag har mycket av det som gjordes på 1960-talet och 1970-talet omgestaltats då man oftast var för progressiv vid planerandet och anläggandet och växtligheten hade fått en underordnad roll. I många fall fungerar den mer som utfyllnad av mellanrum mellan bebyggelser.

Grönstråk

Idag ser vi gärna grönytorna sammanbundna till grönstråk, gärna med organiska former där vi tänker oss långa sammanhängande element eller korridorer som tillsammans är gynnsamma för såväl människor som fåglar och andra levande varelser.

Det finns många fler förhållningssätt till det gröna idag än vad som varit traditionellt. Idag ser vi till ekologiska faktorer och tillgänglighetsfaktorer, men måste även förhålla oss i högre grad till ekonomiska faktorer. Nästan alla kommuner har idag beslutat att skötseln ska bedrivas utan gifter och på ett uthålligt och etiskt försvarbart sätt, samt att delar av grönstrukturen ska verka uthålligt som mottagare av dagvatten.

Detta tillsammans med klimatförändringarna ställer stora krav på anläggandet och inte minst förvaltandet av grönytor idag.