1940 - Om vådan av att spela musik i centrala Trelleborg

Om vådan av att spela musik i centrala Trelleborg ... Idag är vi vana vid att mötas av musik snart sagt överallt. I hissen, på varuhuset, i bussen eller hos frisören ljuder mer eller mindre ljuva toner i en ständig och strid ström.

Annat var det förr – 1940 blev grammofonmusik ett fall för stadsfullmäktige i Trelleborg som blev nödsakade att komplettera den lokala ordningsstadgan med musikförbud...

Bakgrunden var en skrivelse som kom till Magistraten i augusti 1940 – undertecknad av sex trelleborgare med följande lydelse:

Då den radiohögtalare eller grammofon, som sedan flera år tillbaka från tidigt på morgonen till framemot kväll är igång i Trelleborgs Radioaffär vid Algatan här i staden verkar i hög grad störande och enerverande för oss, som bor i grannskapet eller hava vår verksamhet där, och vi icke längre kunna föredraga detta ljud, som genom sin styrka och uthållighet verkar uppslitande på våra nerver, få vi vördsamt hemställa, att Magistraten måtte vidtaga åtgärder till förhindrandet av anmärkta förhållandet.

Magistraten begärde in yttrande från polisen och fick ett mångordigt sådant. Här är utdrag av detta, undertecknat av stadsfiskalen Carl Nyqvist:

Olägenheten med den företeelse det här gäller, är av gammalt datum. Redan år 1932 anförde jag i anledning av då inkomna klagomål följande som i allt väsentligt torde vara giltigt än idag:

Den 10 december 1931 erhöll (affärsinnehavarens namn) tillstånd att såsom ett led i julreklamen, få under återstoden av december månad utföra liknande musik varje vardag mellan klockan 6 och 7 eftermiddagen samt dessutom å söndagarna den 13 och 20 i samma månad mellan 4 och 6 eftermiddagen. Efter nämnda tid har affärsinnehavaren fortsatt med eftermiddagsmusiken under vardagarna utan tillstånd, vilket till en tid fått passera utan anmärkning från polisens sida på grund de enligt min mening något oklara bestämmelserna om polisens befogenhet i dylikt fall. Emellertid uteblevo ej klagomål över anordningen såväl från närboende och trafikanter som från övriga försäljare av grammofonskivor, för vilken vara musiken avsedd att utgöra reklam. Närboende klagade över att de blevo störda av det evinnerliga musicerandet och trafikanterna över att de hindrades komma fram på trottoarerna. De övriga affärsmännen i branschen, som lojalt böjde sig för polisens råd att avstå från liknande tillställningar, sågo naturligtvis saken ur konkurrenssynpunkt och menade, att den ene affärsinnehavaren icke borde få ta sig en rättighet, som förmenades den andre.

Polisen fortsätter sin berättelse med att beskriva hur man försökt förmå affärsidkaren att om inte avstå så åtminstone söka formellt tillstånd. Carl Nyqvist konstaterar också att musiken är störande för de kringboende, en drätselkanslist som bor mitt mot säger att det är rent för tröttsamt att jämt och ständigt tvingas höra på musiken. Att det skulle innebära en olägenhet menar stadsfiskalen anses bevisat av det faktum att musiken hörs ända bort till Gamla Torg, över 300 meter från affären.

Men, konstateras i skrivelsen, att vissa personer som affärsmannen säger, tyckt att musiken vara riktigt trevlig är nog trolig, åtminstone att döma av den stora publik, som plägat samla sig utanför affären, framför allt då några mera rafflande stycken spelats. Men att härav sluta sig till att alla haft samma uppfattning vore icke riktigt, ty ofta har man hör, att förbipasserande i rätt skarp form uttalat sitt ogillande av utsändningarna.

Affärsmannen har också argumenterat för sin sak med att trottoaren är bred utanför affären, men det köper inte lagens långa arm. Trottoaren utanför affären allt som oftast varit upptagen av lyssnare, att förbipasserande måst vika ut på gatan kan emellertid omvittnas av varje polisman. Stadsfiskalen bemöter också affärsinnehavarens förmodan att det är polisens sak att se till att folk cirkulerar med att man icke av tillgänglig personal har råd att fast placera en polisman å varje plats, där trafikhinder kan tänkas förekomma.

De tre konkurrenterna i staden gillar inte heller musiken på Algatan. Speciellt en av dem säger att han anser dylik musik i stadens centrum olämplig och opassande. Men, tillägger han, börja de andra spela, så får väl även jag sätta upp en vrålapparat.

Den formella framställningen som affärsinnehavaren gjorde, avslogs av Magistraten, men överklagades till Länsstyrelsen som konstaterade att eftersom det saknades regler i den lokala ordningsstadgan så saknades det lagliga åtgärder att få slut på musiken. För att få bukt på musiken föreslår därför stadsfiskalen att införa lämpligt ordalydelse i ordningsstadgan att utsändningar av här ifrågavarande beskaffenhet bleve beroende på särskilt tillstånd.

Snart nog hade stadsfullmäktige funderat färdigt - ordningsstadgan från 1914 fick ett tillägg som lyder så här:

För utförande av sång eller musik å allmän plats erfordras tillstånd av polismyndigheten. Å annan plats utomhus än i förra stycket sägs samt inomhus med öppet fönster eller öppen dörr är användandet av grammofon, radiohögtalare o.d. förbjudet, om det genom ljudets styrka och uthållighet i avsevärd mån verkar störande för grannskapet.

Bullrande reklamanordninar, vartill hänföras grammofoner, radiohögtalare och andra dylika apparater, där de brukas i reklamsyfte, få, även de äro placerade inomhus, därest de kunna verka störande för grannskapet, endast användas efter medgivande från polismyndigheten.

På det här sättet blev alltså grannarna till radioaffären av med bullret som upplevdes så störande medan ungdomarna – antagligen var det väl sådana som hängde utanför affären och lyssnade – blev av med ett gratisnöje.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?

Tack för din hjälp!