1927 - Solfjädern gav sjökänning

Bara namnet får trelleborgare från medelåldern och uppåt att få något drömskt i blicken. Nostalgiska minnen från dansaftnar, middagar och festliga tillställningar blandas med beskrivningar av huset längst ute mot havet, Famntaget, inredningen och källarmästare Herman Jacobsens menyer.

I år är det 75 år sedan tanken på Solfjädern väcktes. Bakom initiativet stod Trelleborgs Planterings- och Försköningsförening med sin ordförande Johan Kock i spetsen. För den som idag läser skrivelsen till Stadsfullmäktige, är det lätt att nicka igenkännande. Det finns många likheter mellan Trelleborg 1927 och Trelleborg 2002....

Ehuru boende i en stad med en sträcka av 6,5 km gränsande omedelbart intill havet, är det anmärkningsvärt huru litet Trälleborgs innevånare i allmänhet hava personlig känning av att vara bosatta i en sjöstad. Kustens beskaffenhet och andra omständigheter göra stranden otillgänglig på nära håll och annan promenadplats invid havet än Strandpromenaden härstädes har ej åstadkommits inom den egentliga staden. Havet med dess ständigt skiftande stämningar förblir i anledning därav för de flesta relativt obekant i stället för att vara det område, men hälst sökte sig i närheten av för att inandas friskhet och vederkvickelse.

Då det nya hamnbyggnadsföretaget, vars första utbyggnad under året beräknas vara färdig, redan i dess första skede flyttat havet längre bort från den plats, där det varit oss lättast tillgängligt – Strandpromenaden – synes det endast vara en rättvis kompensation att stadens innevånare på nära håll till havet erhölle ersättning för vad det sålunda mistat och är det av denna anledning Trälleborgs Planterings- och Försköningsförening härmed vågar hemställa, att Stadsfullmäktige måtte besluta att uppföra en paviljong, från vilken havet kunde överblickas och där lämpligen en restaurant samtidigt kunde anordnas.

Behovet av ett utvärdshus här i staden har länge varit påtagligt och det kan konstateras, att ett flertal av stadens innevånare, i synnerhet inom de yngre årgångarne, under vackra sommarkvällar söka sig bort till angränsande trakter, där det bättre än här är sörjt för deras trevnad i detta avseende. Likaledes är det bekant, att den bilfarande allmänheten, vilkens storlek allt mer och mer tilltager och som man faktiskt har att räkna med, finner Trälleborg i detta avseende sämre rustat än andra städer och därför resa värdshus förbi.

För att råda bot på angivna missförhållanden och för att åstadkomma något, som kunde verka tilldragande, synes det Föreningen önskvärt att föreslagna paviljongen kommer till stånd.

Den för ändamålet lämpligaste platsen har Föreningen trott sig finna på den solfjäderformiga utbyggnad, glasisen utanför den nya hamnen erhållit. Efter vad föreningen inhämtat torde Hamndirektionen vara villig att för ändamålet kostnadsfritt upplåta nämnda plats, vilket dessutom skulle medföra den ur affärssynpunkt viktiga fördelen, att paviljongen med lätthet kunde ås utan att publiken såsom i flera andra städer behöver anlita färja, väg till angivna platsen är redan under anläggning.

Beträffande paviljongens utseende ha föreningen låtit ett förslag, som vidfogas, utföras av arkitekten Knut Nilsson härstädes. Verkställda utredningar hava givit vid handen, att en paviljong av antytt slag skulle kunna uppföras för en kostnad av omkring 50 000 kr och at årlgia arrendet av densamma skulle för månaderna maj-septembe kunna inbringa en summa av cirka 5 000 kr och således göra byggnaden räntabel. Någon belastning av stadens skuldbörda torde således genom paviljongens tillkomst icke föranledas.

För de människor, som älska havet, skulle tillkomsten av en hamnpaviljong kännas som en värdefull tillökning till förefintliga små möjligheter att på ett angenämt sätt tillbringa vackra sommaraftnar utan att behöva stänga sig in i hotellträdgårdar med utsikt endast till närmaste plank, och Stadsfullmäktige skulle därigenom bidraga till avhjälpandet av det jämväl ur turistsynpunkt beklagliga förhållandet, att Trälleborg saknar ett modernt och förstklassigt utvärdshus, utom det att Stadsfullmäktige genom uppförandet av en sådan byggnad skulle i ytterligare grad förhöja det redan nu goda helhetsintrycket av staden, sedd från sjösidan.

Med anledning av vad sålunda anförts får Föreningen alltså föreslå:

Att Stadsfullmäktige behagade tillsätta en kommitté av fem personer med uppdrag att allsidigt utreda frågan om uppförande av en hamnpaviljong och kostnaderna för en sådan samt att till kommitténs förfogande ställa ett skäligt belopp, att användas till utgifter stående i sammanhang med nämnda utredningsarbete.

I februari behandlades ärendet i hamndirektionen som inte hade några invändningar och vore villig att upplåta sådant område å den s.k. solfjädern till stadnes avgiftsfriga nyttjande tills vidare.

Så satte arbetet igång, och efter en hel del turer stod huset klart på våren 1929. Staden hade bidragit med 23.000 kronor, medan enskilda tecknat aktier i ett för ändamålet bildat bolag för 52.000 kr. Byggnaden ritades av länsarkitekt Nils Blank och uppfördes av byggmästaren Olof B Larsson. Restaurangen utarrenderades till innehavaren av Centralhotellet, Hermann Jacobsen och invigningen kunde äga rum den 27 april 1929. Året därpå pryddes området av Axel Ebbes staty Famntaget.

I slutet av 1960-talet hade tiden gått från Solfjädern. Hamnen skulle utvidgas och restaurangen revs. Famntaget flyttade till Smyge där hon än i dag blickar ut över havet..

Hjälpte informationen på den här sidan dig?