Oknytt gav namn åt villagator

I forna dagar gällde det att hålla sig väl med troll och annat oknytt. Småfolket och de underjordiska kunde styra och ställa så det både gick människor väl och illa.

På Söderslätt fanns en rik flora av dessa mytomspunna varelser. När villaområdet Prästahejdan planerades på 1960-talet fick dessa ge namn åt gatorna.

De dansande älvorna som främst under vår och höst syns på Söderslätts fält och åkrar, fick ge namn åt den väg som delar området i östvästlig riktning. Älvdansen heter gatan som går från Tommarpsvägen västerut.

Syster Gya och Albäckafrun var två damer för vilka man skulle ta sig i akt. Både två har fått gator uppkallade efter sig. De båda väninnorna kunde ställa till rejält med ofog för den som inte uppförde sig väl. Syster Gya bodde på Skanörs ljung, medan Albäckafrun som namnet antyder bodde på Albäck.

Om Gya berättas bland annat att hon var god vän med hören, herden, som vaktade tvillingstäderna Skanör och Falsterbos kreatur på vången. Den fattige hören hade ett eget lamm som var alldeles vitt. Han var djupt fästad vid detta sitt egna djur, och bad Gya om råd för hur det inte skulle komma till olycka. Då tog Gya av sig sitt röda "hossebann", strumpeband, och sa åt hören att sätta detta om halsen på sitt lamm. Bandet skulle skydda det mot allt ont.

Växte sig stor

Några dagar senare, en varm och solig dag, stod djuren och dåsade. Då dök örnen ner från den blå himlen och tog hörens vita lamm i näbben. Arg och ledsen förbannade hören syster Gya, men så fick han se att medan örnen blev allt mindre mot himlen så växte lammet. Det blev större och större och var till sist i storlek av en tjur! Örnen förmådde inte hålla uppe det växande djuret utan paret stöp till marken. Här föll örnen, itufläkt. När hören vågade öppna ögonen igen så betade hans lamm och de andra djuren som om ingenting hänt.

Historien om syster Gya och örnen lever vidare i form av den fläkta örnen som var Hansans symbol under medeltiden. En del av Hansans skepp låg nämligen i Skanörs hamn när det hela utspelade sig och imponerade av det inträffade tog handelsmännens med sig den fläkta örnen som "varumärke".

Syster Gya gästade ofta sin väninna Albäckafrun, gärna i samband med gille. Kanske var hon med den gången då Hallamöllaren på resa mellan sin kvarn och Skanör hamnade på fest i Albäck. Det åts och dracks, och det bar sig inte bättre än att Hallamöllaren slog sönder ett glas. Albäckafrun ville ha ersättning i form av trekronorsmynt, ett mynt stämplat i tre kungariken och med tre kungars stämpel. Möllaren lovade att återkomma med myntet och gav sig iväg.

Men möllaren glömde sitt löfte och då påminde Albäckafrun honom både med hot och löften. Hallamöllaren höll sig undan Albäck, men efter sju år hade händelsen fallit honom i glömska och han tog vägen förbi käringens bostad. Det skulle han emellertid inte ha gjort, hon bjöd upp honom till en dans som inte slutade förrän han låg död på backen med uppslitna skor.

Lömskt kreatur

Bäckahästen var en annan varelse man skulle akta sig för. Denna grå eller vita häst lever i vattendrag, och det finns såväl bäckaston som bäckahästar. Några bäckaföl har emellertid aldrig skådats.

Bäckahästen jagar människor och han gör det på ett försåtligt sätt genom att i skepnad av en vanlig häst närma sig de tvåbenta. Människan luras att klättra upp på Bäckahästens rygg och sedan bär det av ut i vattnet där det arma offret drunknar.

Näcken har också fått en egen väg i området. Denne nakne figur förekommer över hela Sverige, men i sin söderslättska upplaga lär han föredra Dalköpingeån. Här sitter han och spelar på sin fela. Vill man ha lektioner av honom skall man besöka näcken en torsdagskväll och ha med sig en svart katt eller höna som skall slängas i bäcken. Därefter skulle man lägga fiolen ifrån sig och gå hem. Lyckades man - ibland fick man upprepa proceduren upp till sju gånger - så var det bara att hämta felan som nu genom sitt spel tvingade alla att dansa.

Lyktgubben var en annan figur som det gällde att hålla sig väl med. Det bodde troll och underjordsfolk på alla gårdar och behandlade man dem väl så såg de till att inget ont hände vare sig husbondfolk eller kreatur.

Goenissen gjorde även han sitt folk ovärderliga tjänster så länge han behandlades gott. Om så inte skedde drog han iväg från gården och tog med sig lyckan och välgången.

Goenissen var en liten, flitig och stark pojke som bar röd toppluva. Hans lön var ett fat gröt var gång han hjälpt sitt husbondfolk.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?