Parker och grönområden

Många av parkerna i Trelleborg kom till under industrialismen vid 1800-talets slut när man insåg att rök, sot och damm gjorde befolkningen sjuk och att det var ohälsosamt att bo tätt inpå fabriker och verkstäder.

Strandpromenaden med de välkända palmerna
Foto: Ulf Persson Licens: Creative Commons Erkännande Dela lika Strandpromenaden med de välkända palmerna

Som de flesta andra städer fick Trelleborg sin stadspark och Arbetarrörelsens Folkets park under denna tid. Det var formella anläggningar med sociala och politiska motiv som även skulle främja folkhälsan genom friskare luft och bjuda medborgarna att vistas ute mer. Vid denna tid var det inte angeläget med stora ytor för aktiviteter utan de sågs främst som mötesplatser med syftet att man skulle se och synas vad gäller stadsparker och som en social och politisk arena vad gäller Folkets park. Efter detta, i början på 1900-talet började man att redan vid planerandet göra städerna grönare.

Förebilder från Frankrike och Tyskland gjorde att det ordnades längre promenadstråk i boulevarder och esplanader. I Trelleborg har vi sådana vid St:a Gertrudsväg som sedan för oss upp till Frans Malmrosgatan som når sitt slut med entrén till Östervångsparken.

Många av Trelleborgs parker och grönområden har tillkommit under 1930-talet under den stora inflyttningen till staden på grund av industriernas expansion. Det som kännetecknar dessa grönområden är funktionalismen med avsikten att grönytorna skulle förutom att vara lättillgängliga inbjuda till lek och utevistelse samt vara ljusa till sin karaktär. Detta gäller för många parkanläggningar skapade från 1930-talet och fram genom 1940 och -50 talen och var tänkt att kompensera dem som inte hade tillgång till egen trädgård. De präglas av stora ytor och höga volymer ofta planterade i grupper eller dungar med praktiskt växtmaterial såsom poppel och pil i olika former och utseende som kan liknas vid fontäner eller vattenfall. Eftersom dessa parker skulle vara ljusa och luftiga med stora insläpp av solljus användes även växter som björk och tall med inblandning av parksyrén för blomningen i försommartid. Detta förfarande har varit gängse fram till miljonprogrammets grönområden som oftast kännetecknas av planteringar i raka bestånd.

Idag har mycket av det som gjordes på 1960-talet och 1970-talet omgestaltats då man oftast var för progressiv vid planerandet och anläggandet och växtligheten hade givits en underordnad roll som i många fall kan benämnas utfyllnad av mellanrum mellan bebyggelser med dåligt underarbete och ofta slarvigt genomförande med dålig utveckling som konsekvens av detta.

Idag ser vi gärna grönytorna sammanbundna till grönstråk, gärna med organiska former där vi tänker oss långa sammanhängande element eller korridorer som tillsammans är gynnsamma för såväl människor som fåglar och andra levande varelser.

Det finns många fler förhållningssätt till det gröna idag än vad som varit traditionellt. Idag ser vi till ekologiska faktorer, tillgänglighetsfaktorer men måste även förhålla oss i högre grad till ekonomiska faktorer. Nästan alla kommuner har idag beslutat att skötseln ska bedrivas utan gifter och på ett uthålligt och etiskt försvarbart sätt, samt att delar av grönstrukturen ska uthålligt verka som mottagare av dagvatten.

Detta tillsammans med klimatförändringarna ställer stora krav på anläggandet och inte minst förvaltandet av grönytor idag.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?