Livet på Böste skildrat på wemmenhögsmål

Ude vid sin vide gövel
Jeppe Nelsen har tad plass
Stör si mod sin gamle skövel
Han vidd ente av nån stass

Så börjar dikten Ve gövelen, vid gaveln, skriven av Ellen Lundh–Skarvik som under många år arbetade som lärarinna i Trelleborg. Efter att ha legat gömda och glömda länge, har sonen Rune sammanställt en del av dem i en liten bok. Nu funderar han på att göra en nyutgåva av moderns debutbok från 1931, Po hinsian ören.

Idag är det inte länge många som behärskar den dialekt som för några generationer sedan talades av de allra flesta i Trelleborg och längs sydkusten. Enstaka ord har överlevt men att skriva, läsa och förstå Wemmenhögsdialekt kräver sin man eller kvinna.

- Våra dialekter talas allt mera sällan människor emellan, säger Rune Skarvik, som skrivit åtskilliga böcker där han berättat om sitt innehållsrika liv. Bland annat har han skrivit om sin uppväxt på Böste.

Moderns dikter har nu för första gången samlats i ett häfte.

- Tidigare har de inte varit sammanställda. En och annan dikt har varit publicerad i något sammanhang, en har nyligen blivit tonsatt, berättar Rune.

Ellen Lundh-Skarvik, tidigare Lundh-Anderson, skrev under signaturen ELA. Hon föddes 1899 i Simrishamn, utbildade sig till småskollärare i Lund och flyttade som gift till Böste fiskeläge. Här skrev hon sina första arbeten, främst krönikor, som publicerades i Trelleborgs Allehanda. Senare i livet kom hon också att medverka i regionala tidningar och rikspress.

- Mor förstod tidigt att vemmenhögsmålet borde nertecknas. Radion hade börjat göra sitt inträde i stugorna och hon förmodade att dialekterna skulle försvinna så småningom och det har ju besannats, konstaterar Rune Skarvik.

Ellen Lundh-Skarvik arbetade som lärare i Alstad och Malmö innan hon fick tjänst i Trelleborg. Hon gick ur tiden 1973. När hennes bok På hinsian ören kom ut 1932 var det den första mer omfattande samlingen texter på Wemmenhögsmål

- Det hade varit trevligt att ge ut boken på nytt, menar Rune Skarvik. Om inte annat kan det säkert intressera dagens Böstebor att få läsa hur det var förr i tiden.

För ett antal år sedan donerade sönerna Rune och Örjan Skarvik sin mors författarskap till Trelleborgs kommun.

Här är ett smakprov på Ellen Lundh-Skarviks penna:

Trölses gås

Väred e faseled mörkt å gråmolled
Karrsti hom fejor å skuror po golled,
så Tröls han borjor å väre,
ad Mårtens e näre.
Hele oppsunen bler trätt å sur.
de e som nåd börjor å lije po lur.
Tröls blerli´som en annen.
- Ditte går nock på forstannen.
Han dröfter iväj te fyled å gåsen.
Benen bler trätte, han blir li´som kåsenn,
borre han tänkor po kvällen,
narr Karrsti ska dones med skrällen.
Så läne ja vidd har Karrsti hatt ored.
Nu e de slut, ja slår növen i bored.
Ja sier ifrå me beske
ad gåsen ska löve, de ska hom se.
Panntofflor å sill vi eder ti Mårten.
En får allri formied av dendarrade sårten.
Ditte ja sier ti kvingen -
samme da eller litt ingen.
Gåsen hom går darr så tring å vacker.
Tröls han glär si å glor å snackor.
Han sior å visor tannen:
- Vi kan lie gärne ha dej som nån annen.

Fotnot: Att intresset för den sydskånska dialekten är stort visar det faktum att den bok som Trelleborgs kommun gav ut 2007, Varrdens grannaste språg snart har sålt i 10 000 exemplar.