Signe ger fattig-Trelleborg ett ansikte

Med vemodig blick sitter Signe uppflugen på mellanväggen. Hennes ben är klädda i kraftiga svarta yllestrumpor och präktiga skor. Hennes klänning är också den i rejält ylletyg och man kan se hur den är försedd med dubbel fåll. Klänningen ska kunna läggas ner minst en gång för att vara i flera år.

Signe är en docka, även om hon ger intryck av att vara livs levande. I dagarna har hon flyttat in på Trelleborgs museum, som en del i utställningen Stadsliv. Signe är en tioöresflicka, en sådan som det fanns gott om i Trelleborg för hundra år sedan, flickor som var beroende av välgörenhet för att kunna leva ett någorlunda drägligt liv.

Signe har funnits, men ändå inte. Hon kanske var en av de flickor som står uppställda framför fotografen på bilden på museets vägg. Där står dom på et led, de flitiga, välartade men mindre bemedlade barnen. Bilden är antagligen hos Ekelunds, affären där fattiga barn kläddes upp av de mer välbeställda i samhället.

- Vi valde namnet Signe eftersom det är ett namn som var vanligt bland arbetarbarn för hundra år sedan, berättar museipedagog Maria Jiborn.

Tioöresföreningen i Trelleborg bildades 1884. Första året kläddes enligt protokollsböckerna tvenne gossar och tvenne flickor. En av eldsjälarna bakom Tioöresföreningen var Charlotta Jönsson som drev flickskola i det hus nära Gamla Torget där Siriusorden idag håller till. Föreningens verksamhet gick ut på att mer välbeställda damer skänkte tio öre i månaden som gick till fattiga barn.

- Från början var kraven att de skulle vara flitiga, välartade och mindre bemedlade. Så småningom släppte man kraven på flitiga och välartade, konstaterar Annika Börjesson som arbetar med Signe.

Pappa till Signe är Oscar Nilsson, välkänd modellmakare, arkeolog och konstnär. Han är ensam i Sverige om att skapa dockor som Signe. Med hjälpa av dator och vetenskapliga rön skapar han modeller, antingen efter eget huvud som Signe eller återskapar en människa som funnits.

- Jag har bland annat gjort Bockstensmannen, Alfred Nobel och nu senast Birger Jarl, berättar Oscar som egentligen inte hade tid att göra Signe, men som hittade luckor i sin kalender för att skapa flickan som kanske mer än något annat i den stadshistoriska utställningen kommer att ge fattigdomen ett ansikte.

Signe ser lite ledsen ut, kanske inte så konstigt med tanke på under vilka omständigheter hon levde. En del av henne var säkert glad över skorna, klänningen och de kliande yllestrumporna, medan en annan del fick henne att framstå som fattighjon.

- Man kunde lika gärna satt en stämpel på ryggen, att de ( kläderna) var från tioöresföreningen för alla var lika. Det var precis som en uniform, som Edith, född 1906, en gång berättat.