Isfyren har väglett i 80 år

För exakt 80 år sedan, den 15 december 1930, togs fyrskeppet Trelleborgs redd ur drift. Fartyget ersattes av Isfyren som allt sedan dess varit en symbol för Trelleborgs hamn.

Fyrskeppet hade sina begränsningar, inte minst under hårda vintrar. Trafiken i Trelleborgs hamn tog ny fart efter första världskriget och behovet av en fast fyr blev allt större. Isfyren byggdes i den östra delen av inseglingsrännan till Trelleborgs hamn.

Fyren står på 6,5 meters djup och är 14,5 meter hög över medelvattenytan. Avståndet till hamninloppet är cirka 1 200 meter. 217 000 kronor anslogs av riksdagen till att bekosta uppförandet av fyren. Byggare var ABV, AB Armerad betong. Fyren var en AGA fyr av tredje ordningen, med en ljusstyrka på 2 800 Heffnerljus och med en lysvidd på tolv sjömil, drygt 2,2 mil.

I oktober månad 1930 trädde fyren i funktion och måndagen den 15 december togs fyrskeppet ur drift.

Bygget av fyren var förstås en stor händelse i Trelleborg och Trelleborgs Tidningens legendariske chefredaktör Gustaf Palmquist, signaturen G P Quist, fick en anledning att stifta närmare bekantskap med en enögd torsk! Så här berättade han om mötet i sin tidning;

I min fyrtioåriga levnad har jag klätt mig i runt tal mellan 16 000 och 17 000 gånger, men aldrig har jag varit med om en så ansträngande och tidsödande påklädsel som den i går ute på dykarebåten. Och aldrig har jag haft så mycket underkläder på mig. Man måste vara halvt atlet för att komma i de här grejerna. Och ändå är man själv den personifierade hjälplösheten, i det att paltorna dras på av två starka karlar.

Själv var jag värst rädd för de väldiga blytyngderna, vilka vägde så där omkring 17 kilo per styck. Men det kändes ändå som veritabla balskor i jämförelse med hjälmens tyngd på kroppen och de grova blytackorna, som applicerades på rygg och bröst. Efter att ha mobiliserat så där i det närmaste alla mina själs- och kroppskrafter lät jag mannarna låsa den sista ventilen för mitt lilla anlete. Nu var jag absolut såld. Och så började tvångsmatningen med luft pr pump, vilket erbjöd en idel oangenäm hjärtklappning föranledande sensation.

Först försvann över mig dykarbåtens präktigt tjärade botten. Sen avnjöt jag trots stundens förklarliga nervositet det festliga tak, vår Herre en grann solskensdag består havsbottens förtjusande landskap med dess tysta och försynta invånare. Den första jag mötte var en gammal vänlig ål, som gled förbi min vattenruta, halt och behändigt som en konjunkturpolitiker i en riksdagskorridor. Och så kände jag åter fast mark under fötterna. Men det var svårt att stå. Det myckna blyet på överkroppen plus den tunga hjälmen gjorde mig topheavy.

Ärligt talat mådde jag inte precis som fisken i vattnet. Men ambitionen segrade över rädslan och andnöden. Alltså sökte jag loda mig vidare. Då såg jag plötsligt close inpå mig en annan dykarhjälp. Gudskelov! Det var Arnander, Armerad Betongs beprövade gamle dykare som utan att baxna går nere och lodar på havsbotten flera timmar i sträck. Han tog mig i näven och ledde mig bort till ett järnstag som var fastgjort vid fyrkroppen och så fick jag äntligen se vad jag ville. Där stod den väldiga betongcylindern, fint och vackert på en plan yta av makadam, som sträckte sig vid pass en meter utanför fyrkroppen.

Plötsligt kände jag ett omilt ryck i ena armen. Det ar Arnander som pekade på en lugnt och stilla framseglande torsk. Det utåt vända ögat var vitt som på en kokt middagstorsk, och torsken beskrev ständiga rörelser mot fyrkroppen. Var gång den passerade Arnander gjorde den en lov utanför honom. Förklaringen härtill fick jag dock först senare.

Nu till historien om den enögda torsken. Arnander berättade den för mig, sedan vi uppe på dykarbåtens däck bänkat oss med var sin Blue Band i solskenet på södersidan.

Torsken, varom här är fråga, har av outredd anledning blivit blind på ena ögat. Det var det blinda ögat han vände mot mig. Genom sin enögdhet har han kommit att följa fyrkroppen och där han alltsedan den förste augusti gått runt i ett kör följande den granitklädda fyrbyggnadens rundel. När jag såg torsken skrattade jag så att havsytan ända ut till fyrskeppet Trelleborgs Redd var bubblande vit av luftblåsor. Jag kom nämligen att tänka på den gamla Strixhistorien om den överförfriskade nattvandraren som i timtal vallade runt en annonspelare, svärande över att det var så långt till nästa tvärgata.

Men torsken har lärt känna Arnander, och var gång han passerar honom, gör han en lov utanför för att ur sitt enda friska öga möta Arnanders blick. Naturen är full av under… Det är i alla fall skönt att vara uppe igen.

Fotnot: Hela berättelsen om G P Quists möte med fyren och den enögde torsken, och många andra berättelser finns i boken Stadens journalist.