Borgquistska – här har tiden stått stilla

Det är Trelleborgs i särklass minsta museum och det är inte helt enkelt att ta sig dit. Men när besökaren väl tagit sig upp för de branta trapporna så väntar en annan miljö – sådan den kunde te sig för åtskilliga decennier sedan.

Borgquistska mitt i hjärtat av Trelleborg är unikt. Ingenstans i Sverige finns ett hattmuseum inrymt i de gamla fabrikslokalerna och så minutiöst restaurerat att det känns som sömmerskorna lämnar sina symaskiner bara för en kafferast. Efter ett drygt år har det lilla museet haft flera tusen besökare, och många står på kö för att få kika in i hatt och mösstillverkningens värld.

År 1842 föddes Per Larsson i Trelleborg. Föräldrarna var lantbrukare och hade sin lilla gård strax norr om Valldammen, ungefär där Humlegränden går idag. Något större intresse att ta över efter fadern visade Per dock inte, och sattes därför i skräddarlära hos skräddarmästaren O Jönsson på Algatan. Efter några år här gick Per Larsson vidare i sin utbildning och tog anställning hos mösseskräddaren Anders Hansson. Efter godkänt gesällprov gav sig Per Larsson ut på den obligatoriska gesällvandringen. Han gjorde också som många andra gesäller, bytte namn och tog sig efternamnet Borgquist.

1866 var Per tillbaka i hemstaden och redo att starta egen firma, först på Algatan 90. I juli 1867. nästan samtidigt som Trelleborg återfick sina stadsrättigheter, öppnade Per Borgquist sin rörelse på Algatan 35, en adress som varit densamma allt sedan dess….

Uniform

Hattar och mössor fick efter en tid sällskap av mer stiliga huvudbonader. Den nya staden växte snabbt och borgare och ämbetsmän klädde sig efter sin nya rang som stadsbor. En viktig kundkategori var alla de yrkesmän som bar uniform. Postare, tullare, anställda vid järnvägen, polisen och brandkåren hade alla uniformsmössor, olika modeller för sommar och vinter. Detta föranledde Per Borgquist att byta ut sin titel som mösseskräddare till buntmakare. Buntmakare är en gammal beteckning på den som arbetar med päls från vilda djur. Buntmakaregatan finns för övrigt på Österlidsområdet i östra delen av Trelleborg.

Pälsarna kom att bli ett viktigt inslag i den Borgquistska rörelsen. Herrarna behövde varma rockar vintertid när de åkte i sina hästdragna vagnar. Snart kom damerna efter, pälsbrämade kappor, muffar och pälshattar blev allt vanligare bland de välbeställda Trelleborgsdamerna.

1901 avled Per Borgquist och sonen Julius tog över. Han hade gått samma väg som sin far, lärt sig yrket från grunden och gjort en gesällvandring till utlandet. I Berlin lärde han sig det nya seklets nya tekniker och tog värdefull kunskap och kontakter med sig hem till Trelleborg.

På bottenvåningen mot Algatan fanns butiken, och här tog man också mått på kunderna. In på gården bodde familjen och ovanpå privatbostaden fanns den lilla fabriken som sysselsatte fyra-fem sömmerskor.

Otaliga är de Trelleborgsungdomar som vandrat till Borgquists för att beställa skolmössa. I realskolan och folkskolans högre klasser var skolmössan obligatorisk och när så de första studenterna sprang ut på trappan från läroverket fick sortimentet utökas med vita mössor.

1925 var det dags för nästa generation, Julia och Malte gick in i familjeföretaget. Julia tog hand om butiken och vi är många som haft förmånen att få vårt hjässmått mätt av den paranta damen. Ända fram tills fabriken och affären stängde på 1970-talet tillverkade Borgquist studentmössor till Trelleborgs ungdomar. I det röda fodret finns firmaemblemet tryckt i guld och i svettremmen är kundens initialer instansade.

Tredje och sista

Malte utbildade sig till körsnär och arbetade under en period i Stockholm och Göteborg. Det blev han som tog över rörelsen när fadern gick bort 1959. Han och systern blev den sista generationen i P Borgquists Hatt & Mössfabrik.

Även om det är svårt att tänka sig att klockan inte stått stilla i möss och hattfabriken, så var det just de nya tiderna som ledde till att verksamheten kom att upphöra för trettio år sedan. Herrar använde inte längre hatt i samma utsträckning, varuhusens billighetsutbud konkurrerade ut de handsydda mössorna och bruket av päls kom att bli allt mer omtvistat.

Den 30 december 1978 stängde Julia Borgquist dörren till familjeföretaget, säkert inte utan en stor portion vemod i hjärtat. En epok gick i graven, den vackra butikslokalen förvandlades till mäklarkontor. En trappa upp stod fabriken kvar i precis det skick som den sista sömmerskan lämnat den. Icke uthämtade hattar och mössor låg kvar under ett tjockt lager damm, hattstockarna stod uppställda längs väggen i prydlig storleksordning, symaskinernas guldbokstäver bleknade och de tjocka liggarna med beställningar glömdes bort. Nästan.

Fastighetsmäklaren Bengt Löfberg som hyrt av familjen Borgquist fick möjlighet att köpa fastigheten 2004. Han funderade på vad han skulle göra med fabriken där allting var orört. Här stod tiden stilla, utanför på Algatan må det vara 2000-tal men här inne rådde tidigt 1900-tal. Här fanns en kulturskatt, väl värd att bevara. Men hur?

Bengt Löfberg diskuterade frågan med dåvarande ordföranden i kommunstyrelsen i Trelleborg, Egil Ahl. Tillsammans med föreningen Gamla Trelleborg, kommunens i särklass största ideella förening med över 4 200 hushåll som medlemmar, väcktes tanken att förvandla fabriken till museum. Antikvarien Nils-Ove Nilsson engagerades att dokumentera och registrera den unika samlingen. Allt packades ner och flyttades till ett tillfälligt lager på Gummifabriken. Bit för bit plockades sedan allt tillbaka igen, på sin ursprungliga plats, sedan lokalerna renoverats för att möta behoven som ställs på ett museum. Efter otaliga timmars arbete var museet klart att invigas i september 2007, som en del i firandet av Trelleborgs 750-årsjubileum.

Stort intresse

Idag drivs Borgquistska av kommunen och Föreningen Gamla Trelleborg. Kommunen äger samlingen och är huvudman för verksamheten medan föreningen på ideell basis sköter driften, underhållet och inte minst guidningen. Sista lördagen i varje månad är det öppet för allmänheten, men kön brukar vara lång och det gäller att vara ute i god tid för att få en av de åtrådda biljetterna. Föreningen har utbildat en rad guider som på ideell basis visar det unika museet. Eftersom utrymmet är så begränsat finns bara plats för cirka femton personer åt gången.

– Vi får hela tiden förfrågningar om bokningar av grupper som vill komma på besök, säger Jan-Arvid Nilsson, styrelseledamot i Gamla Trelleborg och en av eldsjälarna bakom Borgquistska. Besökarna kommer från hela Skåne och fascineras av att miljön är så orörd. Många har också bidragit med tips och till och med prylar som har med hatt- och mösstillverkning att göra.

– Det är en förmån att få lov att visa ett museum som detta. Borgquistska är unikt på många sätt, inte bara för att det är det enda hattmuseet i Sverige, det är också inrymt i samma lokal där tillverkningen skedde i mer än 100 år.

Framöver hoppas Gamla Trelleborg kunna återuppta ett gammalt samarbete mellan Borgquistska och den italienska hattillverkaren Borsalino. Under många år sålde Borgquist de världsberömda herrhattarna och företaget har uttryckt önskemål att återknyta banden.

Ingrid Wall