Annorlunda skoldag ger kunskap för livet

– Ojdå – det var nog länge sen han borstade tänderna…

Den lille grabben tittar förundrat på den gamla bruna tandraden som Maria Jiborn visar upp. Att det inte är en människa står klart, men var kommer den ifrån? En mammut kanske? Sådana fanns väl på stenåldern…?

Det är torsdag förmiddag och skoldag för treorna från Kattebäcksskolan. Men det är allt annat är en vanlig skoldag, idag ska töserna och pågarna få gräva sig djupt ner i Trelleborgs historia och bli arkeologer för en dag.

Innan grävskoporna tar över på allvar på nya Västervång har arkeologerna fått sätta sina spadar i jorden. Att det skulle finnas en hel del att hämta i den bördiga jorden var ganska väntat. När första delen av Västervång grävdes ut sommaren 2006 hittades bland annat lämningar efter det man tror kan vara bostaden för den som hade ansvar för Trelleborgen någon kilometer längre söderut längs Bryggaregatan.  Men lika självklart var det inte att hitta fynd från stenåldern…

Nu kom fynden att sprida ut sig över flera tusen år. De fyra arkeologerna har dels funnit lämningar av hus från vikingatiden, men också en dubbelgrav som är fyratusen år gammal! Gravsättningen är mycket ovanlig eftersom två personer begravts ”skavfötters” sittande mitt mot varandra,

Eleverna från Kattebäcksskolan studerar storögt de vitnade benen i den gamla graven. Det är fascinerande att tänka sig att de gått 4 000 år sedan människorna vandrade här på jorden ett stycke från Östersjön. Vem var de? Hur gamla? Män, kvinnor eller barn? Varför dog de? Och hur det komma sig att de hamnade i samma grav? Varför sitter de mot varandra? Än så länge finns inga svar, men fantasin får lätt vingar och bär iväg mot stenåldern för den som står och betraktar de gamla benknotorna i den stensatta graven.

Bonusupplevelse

Stenåldersgraven blir bonus i en i allt spännande upplevelse. Eleverna har förberett sig noga, de grova gummistövlarna är på och en grabb har till och med tagit med sig en egen spade.

– Det här är något helt annat än att sitta i klassrummet och läsa om forntiden, konstaterar  ”fröken” Anna Berlin som tillbringat flera dagar i utgrävningarna på Västervång med olika klasser. Det här glömmer dom aldrig.

– Vi försöker alltid engagera närliggande skolor när vi är ute och gräver, berättar Helen Lilja från Regionmuseet i Kristianstad som tillsammans med Maria Jiborn från Trelleborgs Museum håller i de pedagogiska grävningarna.

– Hittills har vi haft tur med vädret, det har varit tjäle i jorden, men nu börjar det bli lerigt…

Museet i Trelleborg har sedan många år tillbaka ett ambitiöst pedagogiskt program som vänder sig till skolelever i sydvästra Skåne. Intresset för grävningarna på Västervång har varit stort, och åtskilliga skolklasser i olika åldrar har deltagit. Programmet har varit uppdelat i två block, dels ett besök på plats i leran, dels ett besök på Museet.  Här har eleverna fått stifta närmare bekantskap med fynden från en annan aktuell utgrävning, den som ägt rum längs den nya sträckningen av E6:an, mellan Skegrie och Håslöv.

Från ax till limpa

– På så sätt får eleverna inblick i både början och slutet av processen, från utgrävning till utställning, säger Maria Jiborn.

Efter en kort introduktion till området och historien delas eleverna upp i två grupper, en får titta på de fynd som de riktiga arkeologerna gjort, den andra får börja gräva. Efter någon timme byts gängen av så att alla får chansen att bokstavligen gräva i sin egen historia.

I den blå containern ryms inte bara redskap utan också en del av de fynd som gjorts. Maria Jiborn plockar fram tandgarnityret och pusslar samman de tre delarna till ett rejält bett. Efter lite gissning enas gruppen om att det nog handlar om en ko eller oxe som betade på ängarna här för si så där 1200 år sedan.

Ett stycke bort bland de uppkastade jordvallarna har det andra gänget gått igång med spadar, hackor och andra redskap. Helen Lilja visar var de ska gräva och hur de ska gå genom leran bit för bit för att eventuellt hitta något fynd. Helt enkelt är det inte, leran är tung och det kräver sin man och kvinna för att ta sig genom marklagren.

– Ibland kan det ta tid innan man hittar någonting, det är inte varje dag man gör fynd, säger Helen och avslöjar att hon några dagar tidigare hittade en bit av en kam.

– Då blev jag glad, det är alltid roligt att göra fynd.

Ingrid Wall