43 år bakom ratten tog Agne 46 varv runt jorden

46 varv runt jorden och ändå har han inte lämnat Söderslätt. Agne Karlsson är ett unikum i Trelleborgs skolvärld, i 43 år har han arbetat som skolbusschaufför.

- Nu är jag inne på tredje generationen i samma familj, säger Agne med ett brett leende. Fast nu är det slut. När vårterminen är över så går jag i pension. Undrar hur det kommer att kännas…

Säg Agne och varenda människa i östra delarna av Trelleborgs kommun tänker på Agne Karlsson. I ur och skur, regn och solsken, snöstorm och kuling, kommer han med sin buss. Hämtar på morgonen, lämnar på eftermiddagen, dag ut och dag in.

- Det är ett härligt jobb, även om det kan vara stressigt ibland så är det så roligt med ungarna.
Ett års vikariat, så var tanken den gången i augusti 1962 när Agne Karlsson för första gången satte sig i Volvo B52:an av 1960 års modell. Han skulle hoppa in för sin svärfar som blivit sjuk.

- Så blev vikariatet förlängt med ett år, och sedan har det bara rullat på.

Och rullat har det gjort för Agne, vareviga dag. Hans arbetsdag börjar vid sjutiden på morgonen. Då ska små och stora skolbarn i ett område från Smyge och Beddingestrand i söder till Anderslöv, Grönalund och Grönby i norr, hämtas till sin skoldag. De yngsta är bara sex år gamla, de äldsta går i nionde klass.

Lång turlista

Tidtabellen sitter uppsatt fram i bussen. Här står exakta avgångs- och ankomsttider för eleverna på Agnes skolor i Anderslöv, Klagstorp och Smygehamn. Förutom turerna till och från skolan så ska eleverna skjutsas till Badhuset, Ishallen och till språkundervisning på någon annan skola.

- Idag har jag varit nere i Trelleborg med elever som skulle gå på Grand och titta på film, säger Agne när han under en mycket kort lunchrast stoppar i sig en kopp kaffe och en macka i det lilla personalrummet i Anderslövs skola. Fikar gör han tillsammans med Lars Linder som kör skolbussen i området kring Alstad. Lars är för övrigt hans svärson, och i storköket intill jobbar hustrun Gittan.

- Hon ärvde jobbet efter sin mor, skrattar Agne åt "familjeföretaget" som förser traktens unga med såväl mat som transporter.

- Oss passar det perfekt, vi är lediga tillsammans under sommaren, julen och alla andra lov. Det var väldigt bra, inte minst när barnen var små. Nu kan vi rycka in och ta hand om barnbarnen om det behövs.

Arbetsveckan är 44 timmar lång för Agne, Lars och deras kollegor. De fyra timmar som överstiger normalarbetstiden sparas och tas ut exempelvis på sportlovet.

- Det är bra för oss alla, arbetsgivaren hade ju ändå inte kunnat sysselsätta oss under loven.

Vana sexåringar

Halv ett öppnar Agne bussdörren med det karateristiska pysande ljudet. Strax därefter kommer eftermiddagens första resenärer, sexåringarna som gjort sitt i skolan den här dagen. Ida, Jacob och de andra klättrar vant upp i bussen, och spänner fast sig med säkerhetsbältena.

- Dom är duktiga och slarvar aldrig. Redan när de börjar åka skolbuss får dom lära sig hur viktigt det är med säkerheten. Det sitter i.

En av småtjejerna spänner för säkerhets skull fast sin docka också. Solen skiner och dödislandskapet norr om Landsvägen visar upp sig från sin bästa sida. Åkrarna ligger plöjda och väntar på vårens utsäde, en och annan fågel flyger förbi bussfönstren och av vinterns snö finns ingenting kvar.

I Grönalund stannar Agne bussen och släpper av några av eleverna. Färden går vidare på den smala vägen mot Norra Grönby.

- Här är det inte skoj att köra när det är vinter, försäkrar Agne med den erfarenhet som 184 700 mil bakom ratten ger. Men vi tar oss fram för det mesta, det måste vi ju.

- Hejdå Agne! Tack för skjutsen, säger de små sexåringarna som kliver av längs vägen, vi ses i morgon. Agnes popularitet märks inte minst av alla de många små fotografier som klär väggarna ovanför förarplatsens fönster.

Det hör till att ge favoritchauffören Agne en bild när skolfotografen har varit och hälsat på.

På några ställen kör Agne en extra sväng så att resenärerna kommer hela vägen hem och slipper gå över vägen.

- Speciellt med de riktigt små barnen så är det viktigt, vi kan ju inte släppa ut sexåringar i trafiken, säger Agne. Ingenting får hända, en olycka med en skolbuss är ju det värsta man kan tänka sig. Säkerheten får man aldrig tumma på och det gör man inte här heller. Vi har kört med vinterdäck sedan 60-talet och bussarna har haft säkerhetsbälte sedan 90-talet. Likväl var det någon politiker för ett tag sedan som föreslog att bussarna skulle utrustas med vinterdäck och bälte… Nu får vi alkolås i bussarna också, det är bra.

Tredje generationen

Numera är det tredje generationen som åker i Agnes buss. Eleverna som gick i skolan i början på sextiotalet har hunnit bli både föräldrar och mor- och farföräldrar. Agne känner som få, om ens någon, invånarna i kommunens östra delar. Alla har de åkt med honom, eller har eller har haft barn som varit resenärer i hans buss. Han känner dem alla till namn, och har ett vänligt ord till över för var och en.

- Det är snälla ungar, konstaterar han, det är mycket sällan det är något bråk på bussen. De vet vad som gäller. Ibland händer det att en och annan, speciellt av dom små, somnar på bussen. Då gäller det att komma ihåg var dom ska av.

God hjälp har Agne av skolbarnen. Är det någon som är sjuk får han besked.

En snabb kopp kaffe senare är skolbussen lastad vid Smygeskolan, fylld till sista plats, och turen går österut längs kusten. Många täta stopp senare har bussresenärernas antal decimerats kraftigt. Upp över Stora Beddinge och Källstorp går bussen mot Klagstorp.

- Visst är det en förmån att få köra över Slätten varenda dag. Det är grant, speciellt en dag som i dag när solen skiner och himlen är blå, säger Agne som avverkat fyra bussar under sina 43 år som chaufför.

Säkrare med bussen

Också i Klagstorp står barnen prydligt på rad och väntar på sin chaufför. Nu går turen västerpå, mot Södra och Norra Åby bland annat.

- Någon gång har jag cyklat till skolan, men bilarna kör alldeles för fort, säger en kille som trots sin ålder redan är veteran i Agnes buss. Det är bättre att åka buss, och så kommer jag ju hela vägen hem.

Tillbaka till Anderslöv, nya barn, nya turer. Inte förrän klockan gått mot fem är arbetsdagen slut för Agne Karlsson. Då har han kört åtskilliga gånger fram och tillbaka över Söderslätt, förflyttat hundratals elever till och från skolan. Utan honom och hans kollegor skulle vardagen ha sett annorlunda ut för många familjer.

- Jag tycker det är viktigt att det är kommunen som står för skolskjutsarna. Det är en trygghet både för barn och för föräldrar. I andra kommuner köper man in skolbusstrafiken och då är det ideligen nya chaufförer som kör. Det har diskuterats också i Trelleborg, men man har bestämt sig för att behålla det som det är idag. Som världen ser ut idag är det viktigt att någonting är tryggt och välkänt.

När "Den blomstertid nu kommer" klingat ut vid skolavslutningen i juni, då ringer det ut också för Agne. Nu väntar en tillvaro som pensionär, men det är inte utan vemod han lämnar sitt jobb.

- Det är nåt speciellt med det här jobbet, konstaterar Agne, det är väl därför jag stannat i 43 år…

Ingrid Wall