• Kommentera sidan

Denna sida finns i vårt arkiv. Publiceringsdatum finns längst ner på sidan.

Kärnan och Jollen - verktyg att klara vardagen

Cilla Liljeberg står i begrepp att flytta till en ny lägenhet efter att ha bott på Kastanjegården i fyra månader. Efter förmiddagens aerobicpass gör hon Ann Forkner sällskap i köket. Lunchen skaDoften av nystekta köttbullar sprids i köket. I rummet intill sitter ett gäng och spikar klammer, utanför fönstret håller en ny rabatt på att ta form. Det är en förmiddag som alla andra på Kärnan, mötesplatsen för människor med psykiska funktionshinder i Trelleborg.

- Vi har runt 25 besökare per dag, men det finns plats för fler, berättar Gunilla Tyrell som är enhetschef för den socialpsykiatriska verksamheten som omfattar både dagverksamhet, boende och stödteam.

Efter mordet på Anna Lindh kom den psykiatriska vården i fokus. Psykiatrireformen i mitten på 1990-talet strävade efter en mer öppen vård. Nu kom kritiken att rikta sig mot att många människor mår psykiskt dåligt men samhällets möjligheter att hjälpa är inte tillräckliga.

- Än så länge klarar vi oss bra här i Trelleborg, men vi hade behövt ännu mer resurser, säger Gunilla Tyrell. Mindre resurser betyder mer bekymmer och många människor behöver hjälp. Enligt Socialtjänstlagen ska socialnämnden verka för att människor med psykiska funktionshinder ska få möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva ett liv som alla andra.

I Trelleborg vänder sig den socialpsykiatriska verksamheten till personer som har svårigheter att klara vardagen.

- Det handlar om personer med allvarlig psykisk ohälsa, en långvarig psykisk funktionsstörning eller människor som riskerar att utveckla en sån funktionsstörning, säger Gunilla Tyrell. Huvudsakligen arbetar vi med människor mellan 18 och 65 år och vår verksamhet syftar till att bistå människor i vardagslivet på olika sätt.

Femton lägenheter

Navet i verksamheten är det gamla Epidemisjukhuset på Bryggaregatan. Idag kallas huset för Kastanjegården och här finns både boende och mötesplats för människor med psykiska funktionshinder.

Mitt över den smala Portgränd ligger den fastighet som en gång rymde Företagshälsovården. Också denna är en
del i den socialpsykiatriska verksamheten, med lägenheter, kök, gemensamma utrymmen och lokaler för det socialpsykiatriska stödteamet. Som namnet säger finns personalen här till hands för att hjälpa och stötta i olika situationer, hemma eller ute i samhället.

Boendet på Kastanjegården är uppdelat på femton lägenheter i de båda husen.

- Här finns bemanning dygnet runt, berättar Gunilla när hon visar runt i husen. Var och en bor i sin egen lägenhet, kan laga sin egen mat om man så önskar eller äta tillsammans med andra.

I en av lägenheterna med utsikt över Bryggaregatan och Trelleborgen bor Bror Jonas Adolf Jakobsson. Tavlor på väggarna vittnar om att han arbetat som sjöman, mängder av blommor om en nyligen stundad högtidsdag.

- Jag har bott här några månader nu, det är bra här, säger Bror som ägnar en del av sin tid åt keramik. Tillsammans med personalen går han i studiecirkel men sitter också hemma på sin kammare och skapar i leran.

Att spika klammer är en av de organiserade sysselsättningarna som besökarna kan ägna sig åt på förmiddagen på Kärnan. Gunilla Tyrell tittar in och hör efter om veckans fortsatta planer. Verksamheten på Kärnan utformas tillsammans med besökarna.Mat, bak och tidningsmakeri

Kärnan kallas den dagverksamheten som bedrivs från måndag till fredag och fungerar som en mötesplats för människor med psykiska funktionshinder.

- På förmiddagarna är det strukturerade aktiviteter som matlagning, bakning, sömnad, trädgårdsarbete, studiecirklar, utflykter, secondhandaffär för kläder, fysisk träning, tidningsskapande eller spikning av klammer.

Det sistnämnda gör man åt ett företag i Vellinge. På eftermiddagarna handlar det mer om att fika och snacka en stund.

Ungefär 25 personer per dag brukar komma till Kärnan. Vissa kommer varje dag, andra bara ibland. Verksamheten är helt frivillig och aktiviteterna bygger på vad besökarna själv vill ägna sig åt.

- Vi vill skapa social gemenskap, aktivera och engagera, säger Gunilla.

Många trelleborgare har hittat till Jollens bageri och café invidNybakat

Några kvarter norrut, vid gamla Skytten på Hedvägen, luktar det också gott. Här sprids doften av nybakat i det gamla konditoriet. Jollens bageri och café är en verksamhet som vänder sig till personer med långvariga psykiatriska funktionshinder som krav på en meningsfull sysselsättning. Från tisdag till fredag är bageri och café öppet för allmänheten mellan tio och tretton och många stamkunder vittnar om kvaliteten på godsakerna i glasmontrarna.

I källaren arbetar Andreas Wahldén tillsammans med bland annat Per Ringman och Johan Salmins. Just nu ska trädgårdsmöblerna ställas i ordning och på bänkarna spirar späda gröna skott i sålådorna.

- Vi hjälper förskolor och andra med enklare jobb, berättar Andreas. Vi har bra och ändamålsenliga lokaler och utrymme för fl er.

Att Kärnan, Kastanjegården och Socialpsykiatriska stödteamet har en viktig roll att fylla vittnar Cilla Liljeberg om. Hon har de senaste månaderna bott på Kastanjegården men har just fått en ny lägenhet och är på väg att flytta in i den.

- Jag har sovit där ett par nätter nu med hjälp av personalen, berättar Cilla som gärna tillbringar några timmar mitt på dagen på Kärnan. Den här förmiddagen har hon tränat aerobics och nu hinner hon med en pratstund i köket med Ann Forkner innan lunchen.

- Det känns väldigt tryggt och skönt, det är en hjärtlig stämning här och vi gör saker tillsammans, förutom aerobicen brukar jag gå på vattengympa med stödteamet.

Gunilla Tyrell är nöjd med verksamheten som den ser ut idag, men känner oro inför framtiden.

- Än så länge kan vi hjälpa alla som behöver hjälp, med en liten insats kan vi förhindra mycket. Men på några år sikt är jag pessimistisk. Vi måste ligga i fas med sjukvården, vi kan inte göra någon frisk, bara se till att de lever
ett så bra liv som möjligt.

- Samtidigt som allt fl er behöver stöd så drar samhället ner på sina resurser, och det bådar inte gott för framtiden.

Text och foto: Ingrid Wall