Kalkugnarna

Kalkbränningen skedde i så kallade kupolugnar för periodisk drift. Bränd kalk tillverkades genom upphettning av kalciumkarbonat.

Mellan hamnen i Smygehuk och Köpmansmagasinet finns den nu äldst bevarade kalkugnen. Den byggdes under 1800-talets mitt av tysken Herman Wendt.

Vetenskapsmannen Sven Nilsson besökte Smyge 1819. Genom hans anteckningar får vi veta att en kalkugn byggdes där sexton eller sjutton år tidigare, d v s omkring år 1803.

Sven Nilsson skrev också: Här brännas årligen 300 tunnor kalk, som föryttras till nästgränsande bygder och säljes för en riksdaler Banco per tunna. Limstenen (=kalkstenen) brytes ovanför havsstranden ett litet stycke från ugnen.

År 1890 hade kalkbruken ökat till fem stycken. 1891 köpte Jordberga sockerbruk den Wendtska gården (senare kallad Sockerbruksgården) och började bryta kalk i stor skala för eget behov. Ett 50-tal man arbetade i kalkbrottet. Det låg nära stranden och grävdes särskilt djupt för att senare kunna öppnas mot havet och användas som hamn. Detta blev senare hamnen i Smyge, idag en av kommunens tre småbåtshamnar.

Verksamheten vid de övriga kalkbrotten gjorde Smyge mer till en industriort än ett fiskeläge. Åren före andra världskrigets utbrott 1939 var kalkindustrins höjdpunkt. Ett hundratal personer sysselsattes då vid kalkbruken.

Efter kriget minskade kalkbränningen och 1954 upphörde den helt.

Hamnen i Smyge är för övrigt ett gammalt kalkbrott.

Ö Torp

Sammanlagt var 10 ugnar i bruk i Östra Torp.

Åtta av ugnarna i Ö Torp, norr om Smygehuk, är renoverade. Den äldsta av de bevarade ugnarna är från 1850-talet. Kalkugnarna som ligger öster om kyrkan har vitputsade kupoler och skorstenar.

Fotnot:
Kalkbränning: framställning av kalciumoxid (bränd kalk) genom upphettning av kalciumkarbonat i ugn. Kalciumhydroxid (släckt kalk) bildas när kalciumoxid "släcks" med vatten. Denna kalkdeg används för att "vitta" husen. Detta skulle ske till pingst varje år.