Starke bärgad efter år på havsbotten

Tjugotalets fasansfulla isvintrar hade ställt till med rejäla bekymmer för svenska SJ och tyska riksbanorna. Tanken att gemensamt bygga en isbrytande färja för Kungsleden ledde till att skrovet till Starke byggdes i Kiel och att färjan byggdes klar på Lindholmens varv i Göteborg. I januari 1931 togs hon i bruk, efter en uppslitande strid om namnet…

I de båda länderna diskuterades namnfrågan livligt. Starkodder, hämtat från den nordiska gudasagan, hade många förespråkare. Det föll emellertid på att det i Danmark fanns en isbrytare med det namnet. Andra namn som diskuterades var Krafte, Hjälparen och Betvingaren. Tyskarna tröttnade dock och överlåt frågan åt svenskarna som fastnade för Starke. Huruvida hon gjorde skäl för sitt namn är kanske tveksamt, det fanns de som påstod att de vanliga tågfärjorna var bättre på att bryta is än Starke.

Kombination
Starke var kortare än de andra färjorna på leden, 94 meter som ny. Efter ombyggnaden på 1940-talet blev hon 111,5 meter. Bredden förblev 15,84 meter, medan djupgåendet ökade från 5,18 meter till 5,84. Starke var långsammare än övriga färjor, hon gjorde blott 13,5 knop men lastförmågan var större. Hon kunde ta 22 järnvägsvagnar innan ombyggnaden, 27 efter, på sina 230 respektive 260 meter spår. Passagerarantalet ökade från ursprungliga 200 till 244.

En liten kuriositet i historien är de diskussioner som fördes mellan de båda järnvägsbolagen innan bygget startade. Ett förslag var att kombinera isbrytandet med sanatorium! Nu blev det inte så, Starke byggdes som godsfärja med isbrytarkraft.

1937 ställdes Starke på hårda prov. Hon fick svåra skador när järnvägsvagnarna slet sig under gång i hård is. Med svår slagsida lyckades hon ta sig till hemmahamnen Trelleborg. 1940 frös Starke och Drottningen fast i isen utanför Arkona. Här blev de liggande i flera dagar utan möjlighet att ta sig loss. Provianten tog slut ombord och mat fick släppas ner från luften från en Junker JU 52. Till slut lyckades det dock den svenska statisbrytaren Ymer att få loss de båda färjorna och lotsa dem till Sassnitz hamn.

Mina under aktern
Den 26 februari 1942 skulle Starke assistera Kungen som frusit fast utanför Rügen. Det bar sig dock inte bättre än att en drivmina fastnade under aktern på Starke och flera järnvägsvagnar spårade ur. Ombord fanns 44 mans besättning samt tio personer i restaurangpersonalen. Flertalet räddade sig över till isbrytaren Oden och Kungen, men en grupp frivilliga stannade kvar för att försöka rädda färjan. För att hålla fartyget flytande dumpades sex järnvägsvagnar över bord. En tankvagn lastad med bensin sprang läck, bensinen spred sig över isen och fattade eld. Lågorna slog upp mot Starkes skrov.

Läckan var emellertid för stor och färjan gick inte att rädda, nio timmar efter minsprängningen sjönk hon. Den kvarvarande besättningen räddades ombord på Kungen.

Tretton månader
Starke låg på 25 meters djup fem distansminuter öster om Rügen. I juli samma år påbörjades bärningsarbetena som dock inte kunde avslutas förrän i mars året därpå. Den 23 april 1943 kom Starke till Kockums i Malmö, svårt sargad efter tretton månader på havets botten.  

Först i januari 1946 kom Starke tillbaka till Trelleborg, nu i ombyggt skick. Starke sattes in på trafiken till Gdynia, där hon bland annat seglade med kol till Sverige. Under de kommande åren seglade hon både till Warnemünde och OdraPort. 1953 öppnade Sassnitz hamn åter för trafik och Starke kom att åter trafikera Kungsleden.

När de nya färjorna Trelleborg och Sassnitz togs i trafik i slutet av 1950-talet blev Starke degraderad till reservfärja. Under åren 1967 till 1972 seglade hon som reservfärja både mellan Stockholm-Nådendal och Malmö-Köpenhamn.

Den 29 november 1971 gjorde Starke sin sista tur på Kungsleden. Den första januari 1972 seglade hon till Persöner i Ystad för att skrotas och i mars samma månad var arbetet fullgjort – av Starke fanns inte längre någonting kvar.

Ingrid Wall